För ungefär 3 månader sedan packade jag mina kartonger nere i Fagersta för att ta steget och flytta till Arjeplog på riktigt. Några månader tidigare hade jag blivit riktigt förälskad. Allt bara föll på plats och det känns helt naturligt och självklart att vi skulle vara tillsammans.

En flytt till den norrbottniska landsbygden hade tidigare inte alls varit en del av mina planer. För inte länge sedan hade jag siktet inställt på en större stad, kanske Västerås eller till och med Stockholm. Men nu är jag här och inget kunde kännas mer rätt.

Tänk att spontant kunna ta bilen upp på ett fjäll efter lunch, njuta av milsvida utsikt från den karga toppen och se en regnfront svepa förbi på avstånd, med en glimrande regnbåge i det disiga regnet. På andra sidan fjället strålar solen ner över det lilla samhället som ligger tryggt inbäddat mellan fjälltoppar och sjöar.

Hunden leker i blåbärsriset och hittar ett ben att gnaga på och jag smakar på blåbären som ännu är lite sura. Mina tankar har varit på marknadsföringsstrategier tidigare under dagen, men här och nu existerar inget annat än naturens vilda element och relationen mellan mig och min hund.

Jag hade inte kunnat hitta en bättre plats att bo på. När jag berättar för  människor att jag inom loppet av 7 månader inlett en ny relation, flyttat hundra mil från vänner och familj och startat ett nytt liv, och dessutom introducerat en hundvalp i mitt liv… Ja, då reagerar de som om jag är en person som totalt ändrat livsriktning, och börjar ofta prata om mod. Jag må ha ändrat livsriktning, men jag känner mig inte modig. Jag känner mig som om jag hittat hem.